Först händer ingenting, sedan ingenting och efter ett tag så händer precis lika mycket, nämligen ingenting.
Runt Marie Edenhager har en grupp formerat sig som uppenbarligen har som agenda att ingen agenda ha.
I Landstinget så äntras talarstolen för att där upplysa den församlade skaran av ledamöter att Sverigedemokraterna inte har något att säga.
I Distriktets kommuner råder en isande tystnad och de förtroendevalda kämpar på för att i varje fall försvara den personliga hedern:
Men från den omvalde ordföranden Marie Edenhager hörs inte ett knäpp.
Inte svara hon på mail, inte presenteras det några protokoll, inte redovisas det någon bokföring och inte kontaktas några representanter ute i distrikten. I alla fall inte de som vill ha lite fart på partiet.
Vad skall vår politik innehålla för att vara ett allvarligt menat alternativ?
När skall vi ha de kurser, möten och seminarier som man kan förvänta sig inom ett parti?
När skall det överhuvudtaget hända någat annat än att vi skall lysna på de illa ljudande strängar som aldrig kommer att brista.
I alla fall inte så länge den styrelsen vi har idag får avgöra vår framtid.
Vi är nu några stycken som på fullt allvar vill ifrågasätta Marie Edenhager och hennes aktiviteter inom partiet.
Några av oss, som jag, har gjort det från den allra första dagen Marie Edenhager äntrade scenen, några har kommit alltmer till insikt om att det inte står riktigt rätt till.
Som jag tidigare påpekat har Marie infört en total censur, hon kräver också en lojalitet gentemot ett parti som jag idag är övertygad om att hon inte själv har en aning om vad det står för.
Hon har samlat en grupp människor omkring sig som jag blir alltmer fundersam över vad de sysslar med.
Anonyma hotelser, anmälningar och uteslutningsärenden sparas det inget krut på men det partiarbete som vi förväntade oss skulle vara det mest framträdande har lyst med sin frånvaro.
Risken ökar för var dag att vi till slut blir ett parti utan mål och mening, något som vi kan förhindra genom att kräva en förändring av det arbete inom ledarskiktet som vi sett hittills.
Jag kräver därför att Marie Edenhager föklarar sin ohållbara inställning till effektivt arbete och omedelbart förändrar den attityd som hon uppenbarligen tror går hem och öppnar upp ,partiet, effektiviserar rutiner och ser över de intetsägande arbete som hittills har presterats.
Jag kräver också att distriktet Västmanland-Dalarnas styrelse träder fram ur skuggorna och klargör för oss företrädare på vilket sätt de tänker vara en styrelse in i framtiden.
Jag kräver också att medlemmarna i distriktet Västmanland-Dalarna med avsky tar avstånd från de hot och den förföljelse som kritiskt tänkande
utsätts för och som i huvudsak utslungas från den Sverigedemokratiska medlemskadern.
Jag kräver också att styrelsen ställer sina platser till förfogande om inte mina krav får gehör.

Några intressanta betraktelser i Expo och i NWT

I juni 2011
Ove Raskopp

 

Under den förra mandatperioden förvandlades det Sverigedemokratiska distriktet Västmanland-Dalarna till ett slutet och skrämt område där förtroendevalda har utestängts, styrelsen har varit inaktiv och många märkliga turer har efter hand uppdagats.
Baktaleri, anklagelser och hot blev plötsligt vardagsmat i det politiska arbetet och hoten kom definitivt inte från några arabiska "kulturarbetare" utan från så kallade partivänner och medarbetare, före detta antas det.
Marie Edenhagers ledarstil har uppenbarligen gått hem i partiet för enhälligheten var total när hon med ett rungande ja fick hela årsmötets förtroende.

Nja, inte alla förstås. Inom kort kommer en redogörelse över turerna på mötet där många märkliga saker uppdagades.

Skall det nya mandatåret bli som förra?

Tja, frågan återstår men av kommentarer från omgivningen så återstår det bara att konstatera att början har blivit tyst, intetsägande och en smula dyster.
På årsmötet förklarade Marie att hon hade så enormt mycket att göra så nästan ingenting av det som hon åtagit sig hade blivit gjort.
Alla närvarande förstod och tyckte synd om den stackars utslitna ordföranden.
Nja, inte alla, förstås.
Några undrade över varför en person som inte har något arbete, har innehaft en betald plats som oppositionsråd i över ett halvt år och som anställt sin dotter som sekreterare inte har haft tid att utföra några triviala sysslor som att föra protokoll över några få, visserligen tveksamt om de existerat, möten med styrelsen, anordna möten samt hålla kurser och därutöver informerat medlemmar och företrädare om vad som händer i distriktet.
Men dessa frågor bemöttes av årsmötesdeltagarna med ilska eftersom ett ifrågasättande av Marie är strängt förbjudet, det påstås vara personangrepp och ses mycket allvarligt i partiet.
När det sedan uppdagas att revisionsberättelsen är upprättat i strid mot stadgar och till och med vår lagstiftning, då suckar alla och tycker oändligt synd om den stackars Marie som kört över revisorer och en del andra.
Hon har ju såååå mycket att göra så inte ens den han hon med.
Nja, inte alla, förstås!
En del häpnade och försökte förvånat förklara att det här är inte bra.
Men stackars Marie, som runt omkring sig hade samlat en hel del supportrar, fick förtroendet att leda distriktet en mandatperiod till.

En period av tystnad, upprepningar och nya hot mot de som protesterar mot den nya ordningen i partiet.
Kritik skall vara intern vilket alla håller med om.
Men när kritiken stannar hos den som kritiseras, då är det allvarligt.

Vi vill se ett aktivt, intressant och utvecklande Sverigedemokratiskt parti.
Inte som nu ett slutet, inåtvänt och toppstyrt parti där varje ansats till kritik ofelbart slås ned med metoder härstammande från totalitära stater.
Idag står en kamp mellan demokratiskt öppet SD och ett slutet toppstyrt parti där en kader av tysta sympatisörer har lagt sina öden i en handfull tvivelaktiga människors strävan efter en total makt.
Vi väljer!

Ove Raskopp