Insändare till Dalademokraten 28 juli 2011

En bra bit över 100 unga människor i Sverige väljer att själva avsluta sina liv, alldeles för många blir ihjälslagna av andra.

I våra skolor kastas unga människor ut i ett evigt helvete orsakat av samhällets trångsynta ideer om vad kunskap egentligen skall innehålla.
Självsvält, skärningar, piercing och tatueringar har blivit vardag och håglösa ungdomar ser en dyster framtid komma dem till mötes.

Självklart drabbas inte alla ungdomar av detta.
Det är inte medelklassens ungar som drogar ihäl sig, dricker sig redlösa på skolavslutningen eller körs ihjäl av någon berusad kompis.
När samhället rämnar och de som drabbas förgäves protesterar, för att det är de som får ta konsekvenserna av våra ledares beslut, så hånas de av etablissemanget, de kallas rasister och främlingsfientliga och de får springa gatlopp i massmedia.
De får diagnoser och placeras i särskolor, de förhindras att komma in på arbetsmarknaden och de tystas ner i arbetslivet.
När förtvivlade människor hotas i sina bostadsområden, de får sina bilar sönderslagna och de ser sina egna barn slås ut innan de ens har fått en chans att vara med försöker påtala det galna med den utveckling som Europa genomgår idag så isoleras deras åsikter och makthavarna styr åsikterna med hjälp av avlönade bandhundar som skäller allt högre i sin förtvivlade kamp om att vara först, störts och djävligast.
Några dubier finns inte och i kampen om något fiktivt Pulitzer-pris så helgar onekligen ändamålen medlen.
Eller tvärtom.
En av konsekvenserna har blivit, återigen, att vi vanliga människor, vi som inte egentligen bryr oss om så mycket annat än att vi vill leva ett välordnat liv har fått se hela vår existens rämna och vi slåss man mot man och under senare tid även kvinna mot kvinna ute på gator och torg mot inbillade fiender som antingen kommer från Ludvika, är Stockholmare, neger eller muslim.
I vår oförmåga att analysera och överblicka så leds vi av proffsen, makthavarna och ledarna för att inte uppfylla våra egna behov utran deras.

De sitter trygga så länge vi kanaliserar problemen mot oss själva och vår granne.
Det värsta som kan hända är att vio enas, vi här nere, vi vanliga, och vänder vår ilska mot de som den bör vändas mot.
Så skedde nu i Norge.
För första gången vad jag har kunnat utröna så slår en terrorist inte blint mot osklyldiga och oförstående utan mot de som bör bära ansvaret eller kommer att bära det.
Då blir chocken desto större för de som aldrig i sin livligaste fantasi kunde drömma om att en attack skulle rikta sig direkt mot dem.
De har ju vant sig vid att vi slåss med varandra.
Att vi knivhugger, misshandlar och spränger varanda har blivit ett säkerhetstänkande hos dem och en garant för att de går säkra, oavsett vilket samhälle de är beredda att ge oss.
Men denna gång så skakades de själva om.
Förtvivlat försöker de nu få oss att tro att detta terrordåd kan drabba oss alla.
Återigen försöker de få oss att tro att det är vår säkerhet som är hotad.
Jag tror inte det.
Jag tror inte att fler Face-bookskanningar, fler kameror, fler poliser är lösningen.

Jag tror på att ett öppnare samhälle, ett lyssnande samhälle, ett demokratiskt jämlikt samhälle är lösningen.
Jag är också beredd att påstå att de etablerade politikerna idag inte är de människor som skall visa vägen in i det samnhället.
De har redan våldtagit demokratin, öppenheten och jämlikheten och har för all framtid visat att de inte är lämpade att leda vårt eller något annat land in i den framtid som borde vara exakt så ljus som den skulle kunna vara.

Om de hade varit det hade de bestialiska morden på den lilla paradisiska ön Utöya aldrig behövt hända.